Jag reagerar numera med obehag när det viftas med svenska
flaggan. När idrottsseger, nationaldag eller midsommar ska firas. Vad beror
det på? Det var aldrig något problem att sjunga nationalsång eller vifta lite
halvengagerat med något blågult på 90-talet, så vad har hänt? Jag tror att det beror på att det är svenskheten som betonas
numera. Inte t. ex midsommarens tjusning.
Inte betonade mormor att det var just svenska kroppkakor hon lagade? Eller att sillen, nubben och
kräftorna var ett uttryck för något svenskt?
Vi åt bara. För det var gott. Eller kanske inte jättegott, men lite kul. Eller
med skräck när det visade sig hur äckligt det var.
Jag tror inte att
man letade svenska jordgubbar i juni för att de just kom från Sverige, utan för
att det var en sport att hitta dem till midsommar. Jordgubbarna var ju minst
lika sura eller vattniga som alla andra jordgubbar (men det sa man aldrig…)
När flaggan
hissades då Bengt Baron vann olympiskt ryggsimsguld, och man sträckte på sig lite
högtidligt i nationalsången (för att riktigt åka snålskjuts på Bengts
glädje, vi var alla Bengt, och vi ville dela hur han kände det), så var det inte
flaggan som var kärnan i hans prestation. Det var ju Bengts
simning. Och lite lagom hängde idrottsprestationen ihop med en lagom diffus stolthet över Sverige. Tror jag.
Att binda en midsommarkrans, plocka sju sorters blommor, leka
larviga danslekar eller återigen äta dessa förbaskade köttbullar vill jag gärna (nåja) fortsätta göra. Därför vänder det sig i magen när någon börjar manifestera Janssons
frestelse i första hand som svenskt. Inte
en fet och salt maträtt som görs enligt ett mytiskt, hemligt
familjerecept (salt, grädde, lök, potatis, smör, ansjovis, ströbröd samt spad).
Att jag hoppar runt som en groda ska inget parti eller kung
dra nationalistiska växlar på. Och spelar jag Vi äro musikanter vid den
blommiga stången, så beror det inte på nån nordisk genetisk defekt. Glädje i mat, dans
och musik är universell. Att försöka ha kul har människan tröstat sig med i
alla kulturer, genom sekler. Oavsett nationers tillblivelse.
Vill vi verkligen känna att alla hoppande grodor vid midsommar tänker
”oj, vad jag är svensk, ja, titta vad jag är svensk, jag är tokstolt svensk”? För
det är så det börjar kännas. Som att
värderingen av våra traditionshandlingar blivit för allvarlig och tråkig. Som
att lite blågult tyg poängterar en gränsdragande överlägsenhet, inte en
generositet. Och det verkar ske i alltfler länder. Det är ju åt helvete.
Annars kan det vara.