söndag 20 december 2015

Berättelsen om Berättelser


Mitt i den bjällriga musiken och de unika recepten på griljering:
 ”Jamen, hallå-åå, var tog budskapet vägen? I år igen?” 
Ni vet, berättelsen om stjärnan, hopp om ljus och gemenskap.    
    Det är förresten inne att göra så - hitta Berättelsen. Samtliga partier, terrorgrupper eller vad som helst, alla letar efter den rätta berättelsen. Reklamarna får ligga i. Det här är lite känsligt, för alla håller ju på, på samma sätt. Berättelsen om barnet i krubban är stark, för budskapet håller även för den som inte tror. 

 I Vallentuna har långsam M-politik bäddat för berättelsen om SD. För mig är SD den galna undergångsprofeten i Tintin som slår på en gonggong. De hörs. Tyvärr. SD stöttar M-politik, påstår att man velat bygga hyresrätter men vrålar mest att kometen kommer. Storyn om SD är nedslående, för mitt i oväsendet har de trots allt lyckats övertygat människor att medmänsklighet är töntigt. Såå Peekåååå. 
     SD´ s skruvade idéer bygger på en tillbakablick på ett tryggare samhälle. Men i det samhället hade ju ett parti som SD inte funnits... Ett stöveltrampsparti i Bullerbyn? Joho, funkar visst! tycker SD. Själva bidra till tryggheten? Glöm det. SD är inga snälla jultomtar och ger inga klappar till svaga eller andra. De gillar bara sin gonggong. SD kan stoppas, men först när vi andra ökar takten i medmänsklighet. Då kan vi få lite mera jul hela året om vi vill. 
  SD har för övrigt röstat emot varje S- motion som gällt bygge av hyresrätter i Vallentuna. 
Ett faktum klart som julkorvspad.

Jag önskar att vår kollektiva plats ska funka för flera. Inte gör det mig till kommunist. 
”Hjääälp! Jag dignar under skattetrycket! Sossar är Jante och DDR” är kanske panikreflexer som startar hos en som alltid röstat borgerligt. Men är det en rimlig reflex idag? 
  Medmänskligheten får man jobba på, den infinner sig inte alltid naturligt (särskilt inte om vi tutar i barnen - och oss själva - att den enbart handlar om prylar som blir hemforslade till den 24/12). Det är kul att ge och få julklappar. En snäll klapp medhårs räcker väldigt länge. 

Vallentuna behöver faktiskt en ny berättelse, den gamla håller inte, den bryr sig inte och den segar sig fram. Visst vore det kul med en riktig kioskvältare framöver, med nya kreativa manusförfattare?

Enligt svensk tradition borde flyktingen, den svage och de utsatta beredas plats vid det dignande julbordet. Även i Vallentuna. Kanske dags att trots allt digna lite tillsammans under en pyttelite höjd kommunalskatt?
Ge varandra lite God jul och Ett Gott Samhälle. Det är väl det berättelsen borde handla om?